Reboot

Nämen om man ska ta och dra igång denna blogg igen, jag har ju faktiskt, efter många om och men, skaffat en ny dator för nån vecka sen så jag har ju inget att skylla på längre. Precis som innan uppehållet så är det mest spel-sidan i mig som är aktiv så det kommer nog bli mest det jag skriver om framöver med spel som Modern Warfare 2 och Final Fantasy XIII och eventuellt Nintendo DS inköp som hägrar. Visserligen ligger en musikfylld sommar framför mig med bl a Bruce, Sonisphere, TV on the Radio som ska avnjutas så det blir en del sådant också. Och såklart kommer inte filmen glömmas bort, ska göra en liten redogörelse över Watchmen och Walz with Bashir, det har faktiskt inte blivit några fler biobesök sen dess.

Men först senaste tidens inköp:

Film:

Planet Terror, Death Proof, Double Indemnity, Kanonerna på Navarone, Cloverfield, East of Eden, Rebel Without a Cause och Första säsongen av Family Guy


Spel:

Soul Calibur IV

Fjärde fightingspelet i serien om Soul Edge. Hade 2an till Gamecube och tänkte att det kunde vara kul att ha det senaste. Då var Link från Zelda extra-karaktär, nu får man fightas med Jedimästarene Yoda.

Prince of Persia

Ett kul action-plattformspel där man ska hjälpa en prinsessa befria landet från mörka krafter och återföra grönska till omgivningarna. Roliga hoppa-omkring-sekvenser och hyffsat skojiga fighting-delar där man med hjälp av prinsessan Elikas magiska krafter kan få till tuffa kombos.

Guitar Hero: Metallica

Äntligen har Metallica fått en egen Guitar Hero-del, och den är riktigt bra! Upplägget i career-mode är skoj. Man får spela på diverse legendariska Metallica-scener först som ett förband där man spelar några låtar från gästartisterna (som Metallica själv valt till spelet) och sedan som Metallica själv. Och det är då GH: Metallica blir riktigt grymt. Inte bara för att det är kul att riva av ena Kirk Hammett-solot efter det andra utan för att det verkligen känns som Metallica står på scenen, iaf om man kisar så man inte riktigt ser grafiken och om man struntar i den dåligt gjorda publiken. Motion-capture arbetet är det som ligger bakom denna känsla, alla små karaktäristiska rörelser och poser som dom fyra medlemmarna innehar IRL efterhärmas av deras TV-spels-replikor till punk och pricka. Detta gör GH: Metallica till en riktig fröjd att spela. En besvikelse dock, jättelätta The Thing That Should Not Be var avslutningslåt i career-mode istället för tidigare upplagors svårbemästrade avslutningslåtar, men men man kan inte få allt.